Om Sadlar

Westernsadeln, varför ser den ut som den gör?

Allt har ju naturligtvis med hästen att göra och hur den används och har använts.
Eftersom människan är som hon är, var makt eller rättare sagt strid om makt en stor orsak till att hästen tilldrog sig ett stort intresse. Inte minst profeten Muhammed predikade vördnad för hästen, då den var en effektiv hjälp vid spridandet av Islam.

De nordafrikanska ryttarna var duktiga på att rida sina snabba och vändbara hästar. De hade tyglarna i en hand och svärdet i den andra och blev så mycket effektiva krigare.
Länge norrut, härskade en helt annan teknik. Tung pansar klädde de stridande som uppbars av tunga hästar. Här var det snarare kraften i massan som rörde sig framåt än styrförmågan som var viktig.

Men är massan bara tillräckligt stor så stoppar den det mesta. Det fick även Saracenerna upptäcka när de efter framgångsrika erövringar stötte på Karl Martell i södra Frankrike år 732.

Spanien var dock under Saracenskt herravälde nu och då gällde även Islam i landet. Så skulle det förbli under 600 år, då slutligen det spanska kavalleriet utvecklats så långt att det kunde kasta ut inkräktarna. Men dessa 600 år har för evigt satt sina spår. Långt innan det övriga Europa, som ju aldrig föll under Saracenerna, hade upptäckt att ett snabbt och lätt kavalleri hade sina uppenbara fördelar och konverterat till detta, utvecklade Spanien sitt ridsätt och sin hästkultur. Allt var naturligtvis präglat av de Saracenska influenserna.

Så, en vacker dag på 1500-talet seglade Cortez iväg till det nya landet i väster. Med sig hade han naturligtvis även hästar och utrustning och den kultur som format Spanien i århundradena före.
Under lång tid gick skepp från moderlandet Spanien till det Nya Spanien och bl.a den Kaliforniska kustremsan koloniserades. Det uppstod efterhand stora boskapsgods. Främst var det hudarna, lädret, som var värdefull handelsvara. Godsägarna lejde folk för att sköta djuren och de första ”cowboys” blev till.
Godsägarna levde ett behagligt liv och kunde ägna sig åt hästar och naturligtvis ridning av dessa. Eftersom det fanns status i att äga och rida en vacker och välutbildad häst, lade man ner mycket tid på dessa djur och dess träning.
Dock var de sadlar och utrustning som man hade med sig från hemlandet inte riktigt optimala i det nya landet med andra förhållanden. På de stora vidderna med halvvild boskap, var det svårt att komma så nära djuren som den medhavda utrustningen krävde. Ett rep med en ögla i ena änden, verkade fungera bra. Om man dessutom kunde fästa detta rep vid sadeln skulle det vara ännu bättre. Hornet utvecklades på sadeln. Man fann även att det var bra att kunna låta repet glida på hornet, dvs leka lite med djuret likt en fiskare gör med stor fisk. Då blir inte påfrestningarna på sadel och häst lika stora och båda håller mycket längre. Detta var bra i synnerhet därför att hästarna var av spanskt ursprung och därför inte så stora, men snabba.
Teknikerna och utrustningen som utvecklades i Kalifornien spred sig till många områden i nordväst och även mellanvästern

Meden detta pågick på västkusten, hade fransmän och engelsmän och andra börjat befolka de östra delarna av landet. Även om det funnits mexikanska rancher i Texas, så var området i princip öppet för invandrarna österifrån eftersom ägarna mer eller mindre övergett marken efter kriget mellan Mexico och Texas. Invandrarna tog med sig vadhelst de hade i form av kunskap och utrustning. Efter inbördeskriget fanns det en stor efterfrågan på boskap och några av de nyanlända började samla ihop lösa djur och driva dem norrut till de stora marknaderna.
När detta visade sig lönsamt kasta sig nästan alla Texasbor in i boskapsmarknaden och nästan över en natt blev många ”cowboys”. Utrustningen genomgick fler förändringar och anpassades till betingelserna i Texas. De långa repen som Californios använde fungerade inte i Texas buskage. Ej heller fanns tid att ”leka” med repet. Det blev kortare rep och det fästes ordentligt mot hornet. Sadeln blev stabilare och hästarna i Texas var av en stabilare modell än de i Kalifornien.

På så vis utvecklades de två huvudsakliga inriktningarna av stilarna hos arbetande cowboys. Texas och California stilen. Texas sadeln med starkare bom och horn, som dessutom var dubbelriggad, dvs en främre sadelgjord och en flankgjord. California sadeln som var nättare och med s.k. centerfire riggning dvs en sadelgjord som var mer mittplacerad. Beroende på område, lånades delar av de olika stilarna för att forma något som fungerade bra lokalt. Dvs markförhållanden och natur formade arbetsmetoder och utrustning. De flesta hästarna hade mycket fullblod eller arabiskt blod i sig, var lite smalare och hade välutvecklad manke.

Från att ha varit främst av s.k. slick fork modell, dvs närmast A-format framvalv, breddades framvalven när Rodeosporten blev populär och s.k, swelled forks blev populära. Det var främst fördelarna när man red bockande hästar som gav upphov till detta. Stödet för låren blev ju bättre. I samband med att Rodeo Association of America bildades 1928, så utsågs även en standard sadel för bockande hästar. Bommen fick namnet Association Tree.

Ända fram till 30-talet var den gamla typen av ranchhäst vanlig. Sedan följde en tid av världskrig, depression och bilens intåg. Mängder av hästar försvann, samtidigt som en ny häst började vinna mark. Quarterhästen.
När intresset för hästar vaknade igen, var plötsligt förutsättningarna nya. Nytt utseende på hästen, dvs en mycket bredare och flackare rygg, och få sadelmakare med gammalt yrkeskunnande kvar. Delvis blev det en nystart, med alla de problem man kan förvänta sig. Många sadlar tillverkade och många nya idéer inarbetades. Man tänkte stort, man tänkte serietillverkning. Både kvalitet och passform lämnade mycket att önska över.

Men linjen till det gamla bröts ju inte helt. Trots krisår fanns ett antal gamla sadelmakare kvar och utvecklingen avstannade inte bland dessa.
I slutet av 30-talet lade legenden Tom Dorrance märke till en sadel som hans kollega Clifford Wade red i. Sadeln hade dennes far tagit med sig när han kom till Oregon, men sadelmakaren var obekant. Tom tog med sig sadeln till Hamleys i Pendelton och bad dem kopiera den eftersom han tyckte den verkade fungera så bra. Efter en del försök och förändringar blev Tom nöjd och fortsatte därefter rida i denna modell. Modellen fick viss spridning och behövde ett namn. Sadelmakaren ville kalla den för Dorrance sadel, efter Tom Dorrance. Denne tyckte dock att man hellre skulle hedra Clifford Wade, som ju var ägare till ursprunget. Så föddes då Wade sadeln, som lättast känns igen på sitt speciella horn. Det skulle dock dröja till 60-talet innan modellen blev riktigt populär. Det var när Tom Dorrances elev, Ray Hunt, lät Dale Harwood tillverka en Wade sadel åt sig, och började använda denna på sina clinics världen över som det tog riktigt fart. I sin iver att hänga på, var det många tillverkare av seriesadlar som kopierade det yttre utseendet på dessa sadlar och kallade dem för Wadesadlar. Ofta modifierade man bara framvalvet och hornet på en vanlig ropingsadel och hoppades att den breda massan köpte detta.

Under åren som gått har fler och fler användningsområden för hästen etablerats. Delvis är det nya tävlingsgrenar, delvis hur hästen används, som skapat olika behov. Dessutom pågår en ständig avel och därmed förändring av hästen, både vad gäller fysik och psyke.

Först var det de olika sätten att arbeta boskap som styrde, t.ex. vilken typ av roping som användes. När Rodeosporten växte, blev det dessutom rodeogrenarna som satte sin prägel på sadlarna. Sadlar specialanpassades för ritt på bockande hästar, för arena roping och barrelracing t.ex.
I takt med att levnadsstandarden ökade blev även ridsporten bredare. Dels kom det till nya tävlingsgrenar, dels nya kategorier ryttare. Båda faktorer spelar in ordentligt när det gäller sadelns utveckling. De nya tävlingsgrenarna gav upphov till mer eller mindre specialiserade sadelmodeller. De nya ryttarna blev en ny massmarknad. Fritidsryttare har naturligtvis inte samma krav på utrustning och heller inte samma kunskap. Sadeln började serietillverkas för att möta den nya marknaden. Marknadsföringen blev mer aggressiv. Produktionen blev kostnadsorienterad.

I takt med att tävlingsverksamheten växte och även omsatte mer pengar, hängde naturligtvis även aveln på. Hästen avlas i ökad utsträckning för specifika tävlingsgrenar, vilket naturligtvis även påverkar dess kroppsbyggnad.
En differentiering av bl.a. Quarterhästen uppstår. Olika blodslinjer blir olika populära inom de olika tävlingsgrenarna och snart ser galoppsportens Quarterhäst annorlunda ut än t.ex. Haltervärldens Quarterhäst.
Detta innebär att en typisk cuttinghäst t.ex. sannolikt kräver en annan bomform är den typiska pleasurehästen.
Men, innan vi går in på bommens geometri, så finns det en annan detalj. Materialet i bommen.
Trä har varit ett naturligt materialval sedan länge. Men träet i sig klarar inte påfrestningarna i sadeln utan måste förstärkas. Ett av de traditionella sätten att förstärka träet är genom att täcka det med råhud. Råhuden läggs på bommen och sys ihop. Därefter får råhuden torka och drar ihop sig. Detta armerar bommen. När allt är torrt, lackas bommen för att tåla fukt bättre.
Denna procedur tar en stund och kräver en hel del arbete.
Valet av träslag för bommen varierar. Ofta är det den lokala tillgången som styr.
För att minska kostnaderna kan man spara i på hur noga arbetet genomförs. Tyvärr har detta fått som följd att vissa råhudstäckta träbommar i billigare sadlar är av ytterst tveksam kvalitet, samtidigt som de allra bästa bommarna i de allra dyraste sadlarna tillverkas på detta sätt.
Skillnaden är vem som tillverkat bommen.
Ett annat sätt att sänka kostnaderna är att helt enkelt byta ut råhuden mot glasfiber. Denna process går mycket snabbare och kräver ingen speciell kunskap hos den som utför jobbet.
Ett problem kan dock vara att det bildas ojämnheter i form av glasfiberklumpar på ytan.
Naturligtvis kan man också tänka sig att tillverka hela bommen i plast. Ett exempel på detta är Ralide bommar. Idet här fallet är det företaget Ralide som formgjuter bommar i PE, dvs samma material som t.ex. Coca Cola flaskor tillverkas i.
Vid denna process gjuts även sisten färdig i bommen. Detta spar naturligtvis betydande tid vid sadeltillverkningen.
Härutöver finns det en rad olika andra lösningar. Allt från ihåliga glasfiberbommar till bommar som kombinerar plast med trä.

Eftersom sadlar nu säljs till en bred massa uppstår alltid diskussion om storlek. Någon form av storleksangivelse för bommen för att kunna relatera till sin häst och ett mått på sitsen för att relatera till ryttaren. Måtten som populärt anges är bomvidd för att ange passform mot hästen och säteslängd för att ange hur mycket plats det finns i sadeln.
Dessa mått gäller själva bommen, dvs innan den förvandlats till en sadel. Hur dessa mått sedan blir i verkligheten, beror naturligtvis på hur mycket och vilket material som läggs på.

När det gäller sitsen, så mäts avståndet mellan ovankant bakvalv till ovankant framvalv.
Vad som exakt händer i sitsen mellan dessa punkter och vilken vinkel och utformning bak- och framvalv har, kommer naturligtvis att starkt påverka hur sitsen upplevs i verkligheten.
En 16” sits kan t.ex. utan vidare upplevas betydligt trängre än en 15 ½” sits, beroende på utformning. Det ligger i sadelmakarens händer att utforma en sits så att den fungerar för den enskilde ryttaren. Eftersom de flesta inte kommer i kontakt med någon sadelmakare och kan påverka sitsen, gäller det att prova sig fram bland färdiga sadlar. Som vanligt är det så att ju bättre sadelmakare, desto bättre sits. Men det finns alltid undantag. Vi är alla så olika i vår kroppsbyggnad och kommer naturligtvis ha olika preferenser men samtidigt kommer det alltid att vara skillnad på en serietillverkad sits mot en styckebygd. Även här spelar typen av bom en viktig roll. I den råhudstäckta träbommen finns från början ju ingen sits. Ofta lägger sadelmakaren en metallplatta (en s.k. strainer) som han bockar till efter sitt tycke och spikar fast på bomhalvorna. Med strainern skapar han grundformen till den sits han vill skapa. Därefter lägger han på läder som karvas och slipas tills sitsen uppfyller hans krav.
En del struntar i metallplattan och bygger allt i läder, men det tar ännu mer tid.
De glasfibertäckta träbommarna har ofta en färdig strainer i glasfiber. Men denna är rätt platt och sadelmakaren kan inte forma om den. Detta begränsar sadelmakarens möjlighet att påverka sitsens utformning. I fallet Ralidebom är möjligheterna än mer begränsade.
Detta gör att Ralide och glasfibertäckta träbommar vanligen bara förekommer i seriesadlar.

Om måttet på sitsen verkar vara ett lite oexakt sätt att beskriva sitsen, så är det inget jämfört med bomvidden. Ofta betecknas bommarna som Semi-QH bars, QH-Bars eller Full QH-bars
Ibland tillordnas även mått och vinklar till dessa beteckningar. T.ex. Semi QH-bars med 6 ¼” mellan bomhalvorna som är infästa med 90 grader vinkel mot varandra (i just den punkten).
Dessa två mått anger dock förhållanden vid infästningen av bomhalvorna mot framvalvet, inte hur ytan ser ut mot hästen. Dessa mått modifieras också av olika skäl av tillverkarna.
Men, bomhalvorna är ju inte raka, inte på någon ledd. Hästryggen är ju inte heller rak och jämnvinklad. Därför har bomhalvorna fler dimensioner. Bl.a. finns det en vinkelförändring mellan bomhalvorna, dvs bommen blir flackare ju längre bakåt vi kommer. Bomhalvorna har en s.k. Rocker, en utböjning mot hästens svank och detta ger en s.k Twist i bomhalvorna för att följa hästryggens kontur.
Det är lätt att förstå att en välnärd, välriden och tränad häst har en helt annan ryggform än en med sämre yttre förutsättningar. Lägg därtill avelns inverkan.
Många sadeltillverkare har även olika mått på sina bommar beroende på vad sadeln skall användas till. Så kan t.ex. en tillverkares QH-Bars bom i Ranchsadeln vara 6 ½”, medan deras QH-Bars bom i Cuttingsadeln har 6 5/8” eller 6 ¾”. Lägg därtill att de kommer att använda olika profiler på bomhalvorna beroende på hur de räknar med att de tilltänkta hästarna ser ut.
En cuttinghäst förväntas ha en rakare rygg än ranchhästen t.ex.
Andra sadeltillverkare däremot låter alla sina sadlar ha bommar med mer eller mindre samma profil och mått.
Jag kommer inte gå in på bommens olika mått mer än såhär. För normalryttaren är det egentligen bara av vikt att veta att det finns olika beteckningar och att de olika beteckningarna relaterar till hur en given tillverkare storleksordnar sina egna modeller. Tänk också på att beteckningarna och därmed referensen i angivelserna Semi QH, QH eller Full QH avser olika typer av just QH dvs Quarterhäst, dessutom kanske specialiserat på användningsområde!
Mitt råd är att alltid prova sadel. Att mäta en färdig sadel vad avser bommens geometri är i princip omöjligt.

Materialet i bommen kommer att sätta sina spår i möjligheterna att ändra bommens profil. Använder man trä, så är det ju rätt enkelt att förändra utseendet, förutsatt att man är beredd att lägga ned lite tid. Graden av automatisering och serielängd spelar ju in här. Dessutom spelar det stor roll hur mycket materialet får kosta. Man kan använda en 2 tum 4 planka som utgångsmaterial eller en 3 tum 4. Dvs i det senare fallet använder man ca 50% mer virke. Naturligtvis ger 2 tum 4 ett mer begränsat utrymme för skapandet men det spar mycket pengar. I en råhudstäckt eller glasfibertäckt träbom är bomhalvorna tillverkade i massivt virke medan fram och bakvalv tillverkas i laminat.
De formgjutna bommarna kräver stora investeringar i gjutformar, vilket leder till en viss ovilja att skapa för många olika modeller. Ofta kan man se att de formgjutna bommarna har mindre bomhalvor än motsvarande träbommar, dvs mindre upplagsyta. Man kan spekulera i om orsaken är logiken att en mindre yta har mer chans att stämma mot en annan yta än en större. Nackdelen är naturligtvis att vikten och stötarna fördelas på en mindre yta också.

Att tillverka en bra och välutformad bom kostar en del. Vissa bommar kan utan vidare kosta mer än vad många ryttare är beredda att lägga på en hel sadel.

När väl bommen är klar och sitsen utformad, skall allt kläs med läder eller syntetmaterial för att skapa den kompletta sadeln. Liksom med bommen så eftersträvar industrin att hitta metoder att göra detta så kostnadseffektivt som möjligt. Att använda rätt läder på rätt plats och applicerat på rätt sätt bygger på hantverkskunnande och känsla. Både material och arbetskraft är dyrt. Det man kan skilja på är kvalitet på material som används, kvalitet på hantverket som utförs och inte minst kvalitet på sammansättningsinstruktionerna, dvs hur vettiga är de olika konstruktionslösningarna.
Att gå in på alla aspekter när det gäller materialval och hantverk är ett för stort område att gå in på här. Men många gånger är det bättre att välja en bra syntetsadel framför en billig lädersadel.
En detalj som också förtjänar extra uppmärksamhet är sadelns rigging dvs sadelgjordsinfästning. Dels har dess position en stor inverkan på sadeln uppförande på hästryggen, dels dess utformning och kvalitet en stor inverkan på säkerheten. Idealt skall riggningen vara konstruerad så att bommen dras ned mot hästen, riggningen skall fästa i bommen. Endera sitter det separata remmar eller läderplattor som fäster i bommen, eller så ligger riggingen inarbetad i skirtsen, varvid det är viktigt att dessa då har en förstärkning som leder kraften direkt till bommen. På flera lågprissadlar saknas denna förstärkning eller material och utformning är undermålig.

Åter till utvecklingen av sadeln.
För att passa de olika behoven så väl som möjligt, finns det idag ett antal olika modeller på westernsadlar, indelade efter användningsområde.
Nedan kommer jag presentera de vanligaste och beskriva vad som utmärker dem:

Ranchsadeln:
En riktig allaround sadel, eftersom den skall klara allt en cowboy kan råka ut för när det gäller arbetsuppgifter. Det finns flera modeller, varav Wade sadeln kanske är den mest välkända idag. Sadeln är konstruerad för att vara bekväm under långa arbetspass, varför bakvalvet ofta är lite högre. Stigbyglar och fendrar utformade för att ge gott skydd och stöd. Horn och framvalv utformat för att klara roping. Just Wade sadeln har dock ett rätt smäckert framvalv och ett kraftigt trä horn, som är mindre lämpligt om det blir kraftiga ryck, men ger i gengäld mycket god kontakt till hästen. Riggningen är kraftigt utformad för att tåla stora påfrestningar.
Sisten är i regel ej polstrad och ger ryttaren en lodrät sits.

Typisk Wade sadel
Typisk Wade sadel

Ropingsadeln:
I princip en variant av ranchsadeln, men mer inriktad på grenen Roping. Horn och framvalv och i princip hela bommen är dimensionerade för att klara även kraftiga ryck i hornet. Bakvalvet är lägre än hos ranchsadeln för att tillåta snabbare avsittning. Ofta är bakvalvet även skyddat med råhud för att stå emot sporrar som slår i vid snabb avsittning. Sitsen är ofta lite öppnare, eftersom ryttaren inte förväntas sitta still i den så länge utan det skall vara enkelt med på- och avsittning. Stigbyglarna är utformade så att de släpper foten snabbt. Sadeln kan både ha slät eller polstrad sits, men ger ryttaren en lodrät sits.

Cuttingsadeln
Som namnet säger, så är denna sadel speciellt utvecklad för grenen Cutting, dvs där hästen i princip självständigt skall arbeta ett av ryttaren utvalt djur ur boskapsflocken. Sadeln har numera en rätt platt och öppen sits som tillåter ryttaren att flyta runt lite i den. Sitsen är ofta slät, medan sido jockeys och fendrar många gånger har råsidan (köttsidan) ut. Detta för att erbjuda ryttaren god vidhäftning med låren. Fendrarna är ofta lite smalare och tillåter stor rörlighet. Hornet är smalt och högt för att ge ryttaren möjlighet att hålla sig fast.
Modellen är mycket specialinriktad mot cutting och kanske inte ett så lämpligt val om det inte är just cutting man tänkt sig.

Cowhorsesadeln
Kan sägas vara en hybrid mellan cutting och reining, Ofta kan den även konstruktionsmässigt klara roping. Eftersom både Reined Cowhorse och Working Cowhorse är kombinationsgrenar, dvs kräver både boskapsarbete och reiningarbete, har modellen utformats för att dels vara en bra reiningsadel, dvs ge ryttaren en så stabil sits som möjligt med mycket god kontakt med hästen och samtidigt vara tillräckligt öppen i sitsen för att möjliggöra boskapsarbete. I grenen Reined Cowhorse förekommer även ett cuttingmoment, vilket gör att sadeln ofta har ett lite högre horn än en reiningsadel och lite smalare fendrar än en reiningsadel. Sadeln ger ryttaren till skillnad från många reiningsadlar dock en lodrät sits.
En bra allaroundsadel om man är intresserad av olika grenar som även inkluderar boskap.

MCWC09
Reiner Cowhorse

Reiningsadeln
Inom reiningen förekommer inga kor, så sadeln behöver inte klara någon form av boskaps arbete. Hornet finns kvar, men saknar funktion och får sin form av mer utseendemässiga skäl.
Eftersom hjälperna skall vara så osynliga som möjligt krävs en så nära kontakt med hästen som möjligt. Sitsen är förhållandevis djup och fendrarna relativt breda. Detta ger mindre möjlighet till rörelse än de sadlarna som tidigare beskrivits. En annan egenskap är också att sadeln ger ryttaren en sits bakom lodlinjen. Anledningen är att det inom reiningen förekommer en hel del stop och rörelser där hästen måste flytta sin vikt bakåt.
Detta gör att modellen lämpar sig bäst till just reining och inte är ett så bra val om man söker en allarounsadel.

MCReiner
Reiner

Barrelracesadeln
En av få sadeltyper som utvecklades just för kvinnor, eftersom merparten av de som deltar i denna gren är just kvinnor. En förhållandevis lätt och nätt sadel. Djup sits med relativt högt bakvalv ger stadig sits. Ofta polstrad mockasits och gärna även sido jockeys och fendrar med råsidan ut. Allt för att ryttaren skall sitta så stadigt som möjligt. Även hornet är normalt lite högre för att det skall vara lätt att greppa vid behov. Speciellt utvecklad just till barrel race och pole bending, men användbar även till annat som inte ställer krav på en stabilare bom. Sadeln ger normalt ryttaren en lodrät sits.

Pleasuresadeln
Dessa sadlar kan egentligen delas i två varianter. Den ena är en sadel utvecklad för tävlingsgrenen Western Pleasure och kan vara mycket påkostad. Pga grenens karaktär, är design och utseende viktigt. Till det kommer att sadeln skall hjälpa ryttaren till en snygg sits i alla gångarter och tillåta ryttaren att komma nära hästen för att hjälperna skall bli så osynliga som möjligt. Det finns, liksom hos reiningsadeln ,inga behov att klara någon typ av boskapsarbete, varför hornet t.ex. är en ren dekoration. Sitsen är dock till skillnad från reiningsadeln lodrät. Bortsett från att de ibland kan vara rikligt utsmyckade, kan de användas till det mesta som inte innefattar boskapsarbete.
Den andra typen av pleasuresadel är helt enkelt en sadel som används för fritidsridning, utan andra krav på sig än att man skall kunna rida i den. Många sadlar i de lägre prisklasserna återfinns i denna grupp.

Trailsadlar
En grupp sadlar som kan vara allt från den enkla pleasuresadeln till en specialdesignad långfärdssadel. Trailsadeln har normalt inget med tävlingsgrenen Trail att göra, liksom de enkla pleasuresadlarna inte har något med grenen Pleasure att göra. Trailsadlarna är tänkta till de som gärna ger sig ut på skogs-, bergs- eller vildmarksritter. Allt från kortare turer till veckolånga resor. Vissa modeller lägger tyngdpunkten på bekvämlighet. Det kan ibland betyda att polstringen är extra god, för bakändar som kanske inte är så vana att sitta i en sadeln en längre tid, eller utformningen är en sådan att det finns ett bra stöd för höft och ryggslut. Ofta finns det gott om möjligheter till att surra packväskor o.d. Normalt krävs inte av trailsadlarna att de skall klara ranch eller boskapsarbete, men det finns även exempel på just ranchsadlar som tillverkas i trailmodeller. Dessa sadlar kan ibland verka lite udda på tävlingsbanan, men är annars ett alternativ för den som mest vill rida i skog och mark.

I princip finns alla modellerna i olika prisklasser. Vid sitt val bör man dock tänka på vad man tänkt sig göra med sadeln, dvs vilka krav man har eller egenskaper man önskar, så att de pengar man vill lägga betalar en egenskap man är intresserad av. Dvs är man mycket stor cuttingfantast och blir erbjuden en fin reiningsadel till ett intressant pris och köper denna, så har man lagt pengar på en egenskap man egentligen inte är intresserad av.
Samma sak gäller valet av häst. Ibland väljer vi lite för mycket med hjärtat än med hjärnan. Om jag är mycket intresserad av t.e.x Reining, och i mitt sökande efter häst stöter på det mest ljuvliga lilla ardennerföl och väljer detta, så kommer det kanske inte bli så bra.
Sannolikt kommer varken hästen eller jag bli så lyckliga om vi inte ändrar inriktning.
Ardennern har en mängd bra och användbara egenskaper, men till dessa hör definitivt inte de egenskaper vi skulle kräva av en reininghäst, liksom en reininghäst skulle vara mindre användbar i de lägen där en Ardenner gör sig utmärkt. Dessutom skulle vi ha problem att hitta passande utrustning. Reiningsadlar tillverkas helt enkelt inte så ofta till ardennerryggar, liksom det inte är så lätt att hitta en loksele till reininghästen.
Det är markandens behov som styr utvecklingen, både vad gäller utrustning och hästmaterial
och som regel, får man vad man betalar för. Till sist vill jag upprepa nödvändigheten att alltid prova sadeln på sin häst och även provrida den. Mått hit eller dit. Det finns allt för många dimensioner i en sadel och faktorer i både hästens och vår kroppsbyggnad för att bara klassificera dem som bomvidd S,M,L och XL (SQH, QH , FQH, XFQH) och sätestorlek 15, 15 ½, 16 osv. och ta det som en sanning.